Perspektiv: Magdalena Anderssons värsta fiende är den inre fienden 

Inför valet i september 2022 är regeringens värsta fiender inte oppositionen, utan att perspektivet efter många år vid makten blivit för inåtvänt, skriver Primes public affairs-chef Jonas Hellman.

 

Det finns ett talesätt att regeringar är som underkläder. De behöver bytas ibland, och av ungefär samma skäl. När Magdalena Andersson efter visst politiskt stök tillslut utsågs till ny statsminister fanns en chans till förnyelse. Men i den brådska som uppstod är det möjligt att hon sökte för mycket i tvätthögen och för lite i sin byrålåda.

 

Visst, att sätta ihop en regering är svårt. Många hänsyn måste tas. När Miljöpartiet plötsligt hoppade av blev det nödvändigt att över en helg ersätta hela fem MP-ministrar. Vi lär aldrig få veta hur hennes ursprungliga plan såg ut, om hon annars hade vågat sig på att peta några av de gamla rävarna.

 

Hur som helst blev det en regering som ganska mycket tycks präglas av interna rekryteringar och därmed – gissningsvis – av ett internt perspektiv. Magdalena Andersson utlovade överraskningar, men när namnen väl presenterades hördes få wow-reaktioner. På nästan alla tunga ministerposter sitter ungefär samma personer som tidigare. Påfyllnaden har skett underifrån, och med personer som i flera fall lär ha en lång startsträcka innan de kommer in i jobbet. Statssekreterarna sitter kvar och har i ett fall befordrats till statsråd.

 

Det som nästan helt saknas är starka socialdemokrater som varit utanför politiken och fått andra perspektiv – personer som skulle kunna ge Magdalena Andersson lite internt tuggmotstånd, som Jens Henriksson, Thomas Östros, Nalin Pekgul, Ann-Sofie Hermansson eller Lennart Weiss. Möjligen gick de inte att rekrytera, men mer troligt är att de aldrig tillfrågades.

 

En risk med att ta in helt nya personer är att de kan ha lik i garderoben. De har inte, som Magdalena Andersson själv, levt ett fläckfritt liv. Tänkvärt är därför att massmedias granskning av ministrarnas lämplighet hittills främst har kommit att handla om två personer som faktiskt har suttit i regeringen tidigare – och som borde vara medvetna om politikens spelregler.

 

Annika Strandhäll och Tomas Eneroth är förvisso två helt olika fall, anklagelserna mot dem är av olika karaktär. Men det som framkommit borde i båda fallen ha dykt upp tidigare – vid den interna granskning som alltid bör ske när höga chefer ska utses. Antingen var i dessa fall den interna granskningen inte tillräckligt noggrann, eller var bedömningen att man skulle lyckas att vifta bort kritiken.

 

Det vore intressant att höra hur tongångarna nu går internt på statsrådsberedningen, när ingen utomstående är närvarande. Irritationen är säkert stor, granskningen stjäl ju uppmärksamhet från att Sverige har fått en kvinnlig statsminister och regeringens politiska budskap. Det skulle inte förvåna om upprördheten i stor utsträckning riktar sig mot budbärarna – massmedia.

 

För det är så det ofta blir i maktens centrum. Det utvecklas ett ”vi mot dem”-perspektiv. Vi på insidan vet hur det är, aktörer på utsidan som framför kritik är antingen illvilliga eller korkade.

 

Inför valet i september 2022 är regeringens värsta fiender inte oppositionen. Det är inte heller Centerpartiet, som vägrar att räta in sig i ledet och förhandla med Vänsterpartiet. Det är inte ens massmedia. Regeringens värsta fiende är – som det alltid brukar bli efter många år vid makten – den interna världsbilden. Just därför är det en överlevnadsfråga att förmå lyssna på omgivningen och ta in intryck utifrån. För att bli omvald måste en regering förstå väljarna, liksom ett företag måste förstå sina kunder. Detta gäller oavsett politisk färg och ideologi.

 

I grunden finns förstås denna insikt även hos Magdalena Andersson och hennes medarbetare. Det svåra är att leva upp till den – att inte fastna i det interna perspektivet. Därför är det oerhört viktigt att det finns samhällsaktörer – individer, företag, branschorganisationer, ideella föreningar – som för dialoger med regeringen och lyfter angelägna behov. Sådant påverkansarbete är en viktig del av vår demokrati.